Bensin nostalgi. Ett vykort för företaget Chevron visar en bensinstation och två män som ger god service åt en kvinna som stannat för bensin. Bredvid sig har hon en pudel. Kortet från 1950-talet. Företaget Chevron har sitt ursprung i 1860-talets oljerush i Kalifornien och är än idag ett av världens största energibolag.
A service station in the 1950s. The oilcompany Chevron and a two of it's employees fills petrol and gives service to a woman who has stopped at the pump. 1950s
Den första produktionsbilen från Volvo lämnar fabriken. Klockan är strax efter 10 den 14 april 1927, och denna Skärtorsdag är sannolikt det mest betydelsefulla dagen i biltillverkaren Volvos historia. Hilmer Johansson med titeln försäljningsdirektör syns bakom ratten när han kör ut den nya Volvobilen genom fabriksporten i Lundby i Göteborg. Volvo lanserade 1927 bilen som hade arbetsnamnet Larson. Den skulle sedermera få modellbeteckningen Volvo ÖV 4 1927. ÖV betyder öppen vagn och 4 betyder fyra cylindrar och kallades för Jakob. Den första massproducerade svenska bilen var en ganska konventionell konstruktion med influenser från amerikansk bildesign med en träram av ask, en 28 hästkrafters 1,9-liters sidventilsmotor och hjul med träekrar. Mekaniska bromsar men endast på bakhjulen och tre växlar framåt.
Endast en färgkombination fanns tillgänglig: mörkblå med svarta fram- och bakskärmar. 1000 bilar av modellen var planerade att byggas, hälften öppna och hälften med täckt kaross, men bara 205 egentliga ÖV4 byggdes. Tio provbilar byggdes redan 1926, där den första stod klar den 24 april då Jakob hade namnsdag. Därav smeknamnet. Egentligen skulle presentationen och visningen av den första bilen ske dagen innan, den 13 april. Men fick skjutas på en dag då man upptäckte att differentialen i bakaxeln var felmonterad. Bilen gick då istället baklänges när ettans växel lades i. Kostnaden för bilen då var 4800 kronor och försäljningen gick trögt. Första året 1927 såldes bara 297 bilar. Gustaf Larson. 1887-1968. Svensk civilingenjör och verksam inom bilföretaget Volvo som dess vice verkställande direktör och teknisk chef från det att bolaget grundades 1926. Tillsammans med Assar Gabrielsson inledde han diskussioner om att ta fram en denna nya svensk personbil som blev början till nuvarande Volvo. I Dalarna satt den biltokige konstnären Helmer MasOlle och han fick uppdraget att formge karossen på den första Volvo
En Mercedes-Benz 1960. Han syns sticka ut huvudet genom sidorutan och blicka framåt längs den snöiga vägen han kört på. Bilen har registreringsnummer AA20594.
De nygifta paret har kommit ut ur kyrkan och de väntande bröllopsgästerna, nu väntar smekmånaden. En kyrka i London där bröllopet skedde och utanför en Austin 16 Saloon, en bil som ofta användes för bröllop. Året är 1952
Malmfälten (ibland kallade lappländska malmfälten) är det klassiska namnet på det stora järnmalmsbrytningsområdet i norra Sverige. Det ligger i Norrbottens län, i landskapet Lappland (det som traditionellt kallas Norrlands inland).
Orter och samhällen som ingår i Malmfälten; Kiruna, Gällivare, Malmberget, Svappavaara, Kosavaara, Tuolluvaara, Jukkasjärvi i Norrbottens län. Bilden tagen på 1960-talet i ett dagbrott med grävmaskiner och dumprar syns arbeta.
Malmfälten (ibland kallade lappländska malmfälten) är det klassiska namnet på det stora järnmalmsbrytningsområdet i norra Sverige. Det ligger i Norrbottens län, i landskapet Lappland (det som traditionellt kallas Norrlands inland).
Orter och samhällen som ingår i Malmfälten; Kiruna, Gällivare, Malmberget, Svappavaara, Kosavaara, Tuolluvaara, Jukkasjärvi i Norrbottens län. Bilden tagen på 1960-talet i ett dagbrott med grävmaskiner och dumprar syns arbeta.
Malmfälten (ibland kallade lappländska malmfälten) är det klassiska namnet på det stora järnmalmsbrytningsområdet i norra Sverige. Det ligger i Norrbottens län, i landskapet Lappland (det som traditionellt kallas Norrlands inland).
Orter och samhällen som ingår i Malmfälten; Kiruna, Gällivare, Malmberget, Svappavaara, Kosavaara, Tuolluvaara, Jukkasjärvi i Norrbottens län. Bilden tagen på 1960-talet i ett dagbrott med grävmaskiner och dumprar syns arbeta.
Malmfälten (ibland kallade lappländska malmfälten) är det klassiska namnet på det stora järnmalmsbrytningsområdet i norra Sverige. Det ligger i Norrbottens län, i landskapet Lappland (det som traditionellt kallas Norrlands inland).
Orter och samhällen som ingår i Malmfälten; Kiruna, Gällivare, Malmberget, Svappavaara, Kosavaara, Tuolluvaara, Jukkasjärvi i Norrbottens län. Bilden tagen på 1960-talet i ett dagbrott med grävmaskiner och dumprar syns arbeta.
Malmfälten (ibland kallade lappländska malmfälten) är det klassiska namnet på det stora järnmalmsbrytningsområdet i norra Sverige. Det ligger i Norrbottens län, i landskapet Lappland (det som traditionellt kallas Norrlands inland).
Orter och samhällen som ingår i Malmfälten; Kiruna, Gällivare, Malmberget, Svappavaara, Kosavaara, Tuolluvaara, Jukkasjärvi i Norrbottens län. Bilden tagen på 1960-talet i ett dagbrott där en man arbetar med att aptera sprängladdningar.
Malmfälten (ibland kallade lappländska malmfälten) är det klassiska namnet på det stora järnmalmsbrytningsområdet i norra Sverige. Det ligger i Norrbottens län, i landskapet Lappland (det som traditionellt kallas Norrlands inland).
Orter och samhällen som ingår i Malmfälten; Kiruna, Gällivare, Malmberget, Svappavaara, Kosavaara, Tuolluvaara, Jukkasjärvi i Norrbottens län. Bilden tagen på 1960-talet i ett dagbrott med grävmaskiner och dumprar syns arbeta.
Par på en Lambretta på en gata i Rom 1950. En ögonblicksbild på ett par där han kör och hon sitter bak på Lambretta scooter modell B i Rom Italien 1950.
Par på en Lambretta på en gata i Rom 1950. En ögonblicksbild på ett par där han kör och hon sitter bak på Lambretta scooter modell B i Rom Italien 1950.
Mercedes-Benz 190 SL årsmodell 1956. Ett par sitter i bilen vid området vid Norra station nedanför Philipsons automobilpalats i Stockholm. Hon har en sjalett runt huvudet. 1960
Mercedes-Benz 190 SL årsmodell 1956. Ett par sitter i bilen vid området vid Norra station nedanför Philipsons automobilpalats i Stockholm. Hon har en sjalett runt huvudet. 1960
I Klarakvarteren 1942. Två amerikanska bilar; Chevrolet Imperial -38 närmast i bild och Chevrolet Master De Luxe Coach -39. Båda bilarna har gengasaggregat påmonterat. På grund av brist på drivmedel under andra världskriget hade gengasen en stor betydelse för att hålla transporterna rullande.
Gengas ( Generatorgas ), är en gas som uppstår vid ofullständig förbränning av trä eller kol, och användes för att driva fordon. Bilden som är tagen i Klarakvarteren i Stockholm där flera av de största dags- och kvällstidningarna hade sina redaktioner. Man ser chaufförer lasta bilarna med nytryckta tidningar för utkörning. Året är 1942.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Nuvarande plats för Sergels Torg. Klarabergsgatan till höger och Hamngatan till vänster. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts. Husgavlar är täckta med affischering för Skantic radio tv, Stockholmstidningen, IC, Mazetti mfl.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden byggarbetsplats och anläggningsarbeten för nya byggnader i kvarteret längs Sveavägen och Hamngatan.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Nuvarande plats för Sergels Torg. Klarabergsgatan till höger och Hamngatan till vänster. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts. Husgavlar är täckta med affischering för Skantic radio tv, Stockholmstidningen, IC, Mazetti mfl.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Byggarbetsplats i centrala Stockholm där anläggningsmaskiner, lyftkranar syns.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden byggarbetsplats och anläggningsarbeten för nya byggnader i kvarteret längs Sveavägen och Hamngatan.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Byggarbetsplats i centrala Stockholm där anläggningsmaskiner, lyftkranar syns.
Bilutställning 1951. Kit Gustafsson vid en av företaget Philipsons Automobil Aktiebolags bilar under en bilutställning. Bilen är en Mercedes- Benz modell 170 S som är en 2-sitsig cabriolet. Sverige 1951
