Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten pågår i Stockholms city.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår i Stockholms city.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden byggarbetsplats och anläggningsarbeten för nya byggnader i kvarteret längs Sveavägen och Hamngatan. På platsen där bilden är tagen finns nu Sergelfontänen och Sergels torg.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Byggarbetsplats i centrala Stockholm där anläggningsmaskiner, lyftkranar syns.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Byggarbetsplats i centrala Stockholm där anläggningsmaskiner, lyftkranar syns.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden byggarbetsplats och anläggningsarbeten för nya byggnader i kvarteret längs Sveavägen och Hamngatan.
Mjölk på 1950talet. En ung kvinna arbetar som murare och på rasten släcker hon törsten och dricker mjölk direkt ur mjölkflaskan. Mjölk som tidigare endast sålts på lösvikt i butik, hade sedan 1938 också börjat säljats fylld på glasflaska. Det är 15-åriga studentskan Hjördis Landgren som studerar att bli arkitekt. Sverige 1951 Ref BB94-8
Mjölk på 1950talet. En ung kvinna arbetar som murare och på rasten släcker hon törsten och dricker mjölk direkt ur mjölkflaskan. I bakgrunden arbetar murare med en vägg. Mjölk som tidigare endast sålts på lösvikt i butik, hade sedan 1938 också börjat säljats fylld på glasflaska. Sverige 1951 Ref BB94-9
Mjölk på 1950talet. En ung kvinna arbetar som murare och på rasten släcker hon törsten och dricker mjölk direkt ur mjölkflaskan. I bakgrunden arbetar murare med en vägg. Mjölk som tidigare endast sålts på lösvikt i butik, hade sedan 1938 också börjat säljats fylld på glasflaska. Sverige 1951 Ref BB95-1
Mjölk på 1950talet. En ung kvinna arbetar som murare och på rasten släcker hon törsten och dricker mjölk direkt ur mjölkflaskan. Mjölk som tidigare endast sålts på lösvikt i butik, hade sedan 1938 också börjat säljats fylld på glasflaska. Sverige 1951 Ref BB94-11
Murare förr. 20-åriga Sonja Wramstedt murar med tegelstenar under murarutbildningen hon påbörjat. Här på ett husbygge i Malmö den 8 Sept. 1944
Amerikanen Frank Gilbreth. 1868-1924, ligger bakom utformningen av metoden att effektivt mura fler tegelstenar under samma arbetstid utan att anstränga sig mer.
Bricklayer 1944. A young woman is on a building site in Malmö Sweden as a part of her training to be a bricklayer and plasterer.
Hötorgsskraporna. Fem höghus inom Hötorgscity på Norrmalm i Stockholm mellan Hötorget och Sergels torg. Husen är 72 meter höga och har 19 våningsplan. De fem husen är ritade av fem olika arkitekter. Den första Hötorgsskrapan blev klar 1960 och den sista 1966. Detta i samband med den stora cityomvandlingen där stora delar av Norrmalm revs och ersattes av nya hus.
På bilden den första hötorgsskrapan och dess klassiska Dux skylt. Skylten ritades av huset arkitekt David Helldén och Philips neon tillverkade den. Den innehöll över en kilometer neonrör i röda, vita och blåa färger och var då Europas största ljusreklam. Den 24 Augusti 1960 tändes skylten av Stockholms mälardrottning. Dux var ursprungligen ett svenskt företag grundat 1926 av Hilding Ljungfeldt. Det såldes sedermera till Philips.
