Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten pågår i Stockholms city.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1971 där en kvinna som står och ser på den stora byggarbetsplatsen och anläggningsarbeten som pågår i Stockholms city.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där människor promenerar på Sergelgatan. Gatan sträcker sig från Hötorget till Sergels Torg och är ett av de tidigare exemplen på så kallade gågator i Sverige. Gatan har sitt namn efter skulptören Johan Tobias Sergel som hade sin ateljé i hus nummer 1. Bilden tagen från ett av Hötorgsskaporna och visar en översikt över Stockholm.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där människor promenerar på Sergelgatan. Gatan sträcker sig från Hötorget till Sergels Torg och är ett av de tidigare exemplen på så kallade gågator i Sverige. Gatan har sitt namn efter skulptören Johan Tobias Sergel som hade sin ateljé i hus nummer 1.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där människor promenerar på Sergelgatan. Parasoller i gult och vitt över kaféborden på en uteservering. Gatan sträcker sig från Hötorget till Sergels Torg och är ett av de tidigare exemplen på så kallade gågator i Sverige. Gatan har sitt namn efter skulptören Johan Tobias Sergel som hade sin ateljé i hus nummer 1.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns längs Sveavägen. Till höger syns byggarbetsplats för nya hus längs gatan. Människor promenerar längs gatan och på Sveavägen försöker bilar hitta en parkeringsplats. Det är vänstertrafik.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Nuvarande plats för Sergels Torg. Klarabergsgatan till höger och Hamngatan till vänster. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts. Husgavlar är täckta med affischering för Skantic radio tv, Stockholmstidningen, IC, Mazetti mfl.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden byggarbetsplats och anläggningsarbeten för nya byggnader i kvarteret längs Sveavägen och Hamngatan. På platsen där bilden är tagen finns nu Sergelfontänen och Sergels torg.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Hamngatan österut. Konsumreklamen sitter på gaveln till Hamngatan 22. Husfasaden t.h. är Norra Smedjegatan 34. Reklam syns för den amerikanska långfilmen West Side Story på biograf Ritz som hade Sverigepremiär den 27 februari 1962. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Hamngatan österut. Konsumreklamen sitter på gaveln till Hamngatan 22. Husfasaden t.h. är Norra Smedjegatan 34. Reklam syns för den amerikanska långfilmen West Side Story på biograf Ritz som hade Sverigepremiär den 27 februari 1962. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Här pågår rivningar av byggnader i etapper. Lämningarna av rivna hus syns på husgavlarna som står näst i tur. Provisoriska vägar är byggda för fotgängare.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Byggarbetsplats i centrala Stockholm där anläggningsmaskiner, lyftkranar syns.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. En översiktsbild över nuvarande Sergels Torg och den så kallade Plattan. En av de största byggarbetsplatserna där både rivning och nybyggnad sker. Till vänster står nu Kulturhuset. På Klarabergsgatan syns tomten och byggarbetsplatsen för Åhléns varuhus som enligt reklamen ska vara färdigt hösten 1964. S:ta Clara Kyrka kyrktorn syns över hustaken.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Byggarbetsplats i centrala Stockholm där anläggningsmaskiner, lyftkranar syns.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Nuvarande plats för Sergels Torg. Klarabergsgatan till höger och Hamngatan till vänster. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts. Husgavlar är täckta med affischering för Skantic radio tv, Stockholmstidningen, IC, Mazetti mfl.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962 där Hötorgsskraporna syns. I förgrunden byggarbetsplats och anläggningsarbeten för nya byggnader i kvarteret längs Sveavägen och Hamngatan.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Hamngatan österut. Konsumreklamen sitter på gaveln till Hamngatan 22. Husfasaden t.h. är Norra Smedjegatan 34. Reklam syns för den amerikanska långfilmen West Side Story på biograf Ritz som hade Sverigepremiär den 27 februari 1962. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts.
Norrmalmsregleringen. En mycket kritiserad omdaning av Stockholms innerstad och speciellt nedre Norrmalm. Syftet var att modernisera innerstaden. Regleringen kallades också Citysaneringen. Resultatet skulle komma att bli det moderna city med Sergels Torg, Hötorgscity och Hötorgsskraporna. Rivningarna påbörjades 1952 och började med de kvarter som låg mellan Sergelgatan och Malmskillnadsgatan, utifrån planen att Sveavägen skulle gå just där. Därefter fortsatte rivningarna år från år för att fortsätta ända ner till Jakobsgatan. Bara i Klarakvarteren beräknas ca 700 byggnader ha rivits. Vid Sergels Torg låg en enorm arbetsplats som i folkmun kom att kallas Riksgropen. Beslutet att genomföra rivningarna var utgångspunkten att Stockholm skulle fram till 1990 växa till cirka 1,3 miljoner invånare. Trafikleder, vägar och byggandet av en tunnelbana förutsågs vara en förutsättning för att staden skulle kunna växa. Starten för processen skedde den 9 maj 1944 då borgarrådet Yngve Larsson presenterade en promemoria till stadskollegiet med titeln ”Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm”.
Internationellt prisades regleringen av innerstaden som en av de mest genomgripande och konsekventa cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden och belönades för den av den Internationella arkitektunionen.
Bild från 1962. Hamngatan österut. Konsumreklamen sitter på gaveln till Hamngatan 22. Husfasaden t.h. är Norra Smedjegatan 34. Reklam syns för den amerikanska långfilmen West Side Story på biograf Ritz som hade Sverigepremiär den 27 februari 1962. Människor och bilar använder de tillfälliga gatorna och trottoarerna som byggts.
Stadsplanering förr. Rivningsarbeten i stor skala pågår i Stockholms innerstad och här mittemot varuhuset NK intill Kungsträdgården. Här syns den anrika byggnaden som inrymmer Blancheteatern som rivits. En del av teaterns dekor syns målad på väggen. Byggnaden bakom är anrika Blanchs café. Här står numera Sverigehuset. Hus jämnas med marken, och höjder och backar planas ut. Staden ska moderniseras. Stadsfullmäktige har beslutat om den sk. Norrmalmsregleringen som påbörjades under 1950-talet och pågick i 20 år. Den mest omfattande rivning som genomförts i Sverige och som resulterade i att de gamla Klarakvarteren fick ge plats åt det moderna Stockholms City. 1965
Stockholm på 1960-talet. Den så kallade Norrmalmsreglering är i sitt slutskede. De omfattande rivningar som började genomföras i Stockholms city under 1950-talet har ännu inte blivit färdiga. En av de sista resterna av de omfattande byggnadsarbetena var den så kallade Riksgropen, där de sista resterna försvann så sent som 1998. Här två byggnadsarbetare i förgrunden och ett större hus där rivning pågår. Konturerna av ett mindre hus som redan rivits syns på tegelväggen.
